Kråkslottet

...tänker jag fira med det största hjärtat som någonsin tillhört mig!

Jag minns dagen efter Markaryds vårmarknad 2010, jag ligger vaken i soffan, mormor & moster sover i sängen och jag känner sammandragningarna.. dem har jag känt förut men efter som det är dagen efter för beräknad förlossning så räknar jag samtidigt hur många minuter det går imellan varje.

Mormor & moster vaknar till slut och jag berättar det för dem.. jag tror inte riktigt dem trodde det var "dags" från början............4,40..3,46..5,15..3,07..2,29..2,45..2,27..5,10.. 

Vi ringde in Linda, som var bakfull som fan, lite otur eftersom hon lovat att köra mig till BB när det var dags ;)* Jag minns att hon låg och krälade på golvet och sa: "Det här kan inte vara sant!", "Du skojar med mig"..

Klockan tickade vidare..[...]...5,36..6,13..5,05..6,51..3,26..2,16..3,30..5,50...
Vi satt alla vid köksbordet och skrattade.. och jag skrattade åt sammandragningarna... och att dem inte gjorde ont. Och vi han äta middag och på hela dagen hade vi bara suttit vid köksbordet och hållt koll på sammandragningarna..[...] 1,41...4,33...3,48..1,37...

Till slut började allt kännas värre, men jag kunde fortfarande stå ut.. vi försökte oss på olika sätt att göra så att jag inte skulle ha ont i ryggen vilket misslyckades!

Jag ligger nu inne i sängen, på sidan. Jag känner att en sammandragning är påväg och jag håller andan..plötsligt är det något som inte stämmer.. vattnet gick... jag skricker till, fyy fan..och vill bara resa mig upp men dem håller mig och säger till mig att ligga kvar!!

På täcket låg en tunn hinna av fostervatten.. Som när en vattendroppe ligger på ett löv.

Tillslut får jag gå in i duschen och duscha.. syster passar då på att ringa BB och dem säger till mig att jag får komma in om jag vill. Duschar lite till.. och sen kör vi mot Halmstad.

Mamma kör som en galning, eller jag tycker det iaf, för varje liten sten känns som en stor grop. Jag lägger huvudet bakåt och andas långsamt. Inte för att det hjälper.. Det gör ont som fan nu och vi är i trafikljusena i halmstad.. "strax fram".. "kör lugnt"..."kör försiktigare".. Framme på pakeringen, börjar vi fiffla med parkeringsbiljett & skit.. ännu mer fostervatten kommer och det enda jag tänker på är att jag inte vill att det ska gå igenom byxorna..

När vi väl kommit in i byggnaden så hittar vi inte hissen.. så vi springer fram och tillbaka i ren panik.. jag vankar som en pingvin och kan knappt gå. Tillslut hittar vi hissen.. Vi kommer in på förlossningen & eftersom man bara fick ha en person med sig, så fick Linda följa med. För det ville jag..

Timmarna går långsamt nu.. inget händer och det gör bara ondare och ondare. Jag går fram och tillbaka i det lilla rummet, vilket innebär från den ena sidan av sängen, runt den, och över till andra sidan. Linda vet inte var hon ska ta vägen eller vad hon ska göra. Hon provar massera ryggen men det känns inte ens att hon rör mig.

Jag säger: " Hade det legat en pistol framför mig, så hade jag skjutit mig i huvudet" så ont gör det.. Det känns som om någon tar tag i min ryggrad och vrider den, som när man gör tusen nålar på armen. Hela tiden!

Sköterskan föreslår att jag ska ta ett varmt bad.. och jag är ju inte den som säger emot, jag vet ju att dem bara försöker vara snäll. Hoppar i badet..sätter mig ner..en till värk kommer.. jag lutar mig tillbaka..värken har lugnat ner sig..jag lutar huvudet tillbaka och jag tror jag precis lyckas slumra till när jag vaknar till, reser mig upp & skricker ut " Det hääär hjäälper iiiinte".. "Såhär ont ska det inte göra!!!!!" "Har du fött barn? Isåfall hade du inte så här ont!!!!" Efter många om och men så föreslår hon ryggbedövning och det säger jag gladligen Ja till.. jag är trött och jag orkar inte mer.

..Doktorn som ska sätta nålen kommer in.. och man blir som vanlig ombedd att sitta HELT STILL även fast det kommer en värk. Doktorn sticker, värken kommer, och jag sitter helt still.. jag vet att min belöning, bedövningen, väntar på mig så jag rör mig inte ur fläcken!

Tre värkar senare.. (jag räknade) Jag känner inte ett skit :) Ingen är lyckligare än jag :)
Linda är dödstrött.. och somar i fåtöljen bredvid med huvudet på min säng. Och jag lyckas även sova ett par timmar.

Doktorn kommer in vi 4 (tror jag det var) och frågar om jag känner värkarna!? Och jag sa, lite.. och hon sa att det är inte tillräckligt för att föda. Men jag försökt övertala henne att det visst var tillräcklig för jag vill inte att dem skulle koppla bort bedövningen.. jag ville inte ha tillbaka den smärtan igen!!!

Men det gjorde hon. Och helt oväntat kom inte den smärtan tillbaka :) Nu hade det istället övergått till krystvärkar.  Jag älskar krystvärkar! :) <3 Det känns inget emot vad dem andra värkarna kändes som.

Dem blir mer intensiva och trött som jag är kämpar jag ändå på.. något får en att hålla ut. Till skillnad från dem andra värkarna så gjorde det inte ont. Utan jag vill nog mer likna det som när man sitter på toaletten och ska göra nr 2 och kanske är lite hård i magen. Man får helt enkelt ta i lite ;)

Äntligen började det hända lite saker.. bebben hade äntligen letat sig mot "ljuset" ;) Den första ggn jag rörde dig, var när du fortfarande var inne i mig, då frågade sköterskan om jag ville känna ditt huvud med fingret.
Detta låter säkert skit äckligt för alla killar & för er som inte har fött men det är något som jag kommer minnas hela mitt liv :)

08.37- Det är det magiska klockslaget.. Då kom du till världen <3 Mitt älskade hjärta!

Jag älskar dig! Och jag vet inte om du någonsin kommer förstå hur mycket du betyder för mig! Men det gör inget.. :)